Ja, snart är det då dags att fira ännu en födelsedag. 

 

Ytterligare ett år som gått, och ingenting har egentligen förändrats för mig. Mycket har hänt runtomkring mig, men mitt liv ser likadant ut som för ett år sedan.

 

Det enda jag egentligen har att visa för det senaste året är en del personlig utveckling och en större säkerhet i mig själv. Men detta är ju inget som direkt syns för omvärlden. På sin höjd kan de som står mig nära märka av en subtil förändring kring min självkänsla, men nog inte mer. 

 

När jag skriver detta slås jag av en tanke;

Är det bristen på synlig och märkbar förändring i omvärldens ögon som gör att jag känner sådan ångest över att fylla år? Att det i andras ögon verkar som att jag bara "står stilla och trampar på samma ställe". Varför är detta i så fall något som ska få ha en inverkan på mitt mående? Har jag verkligen hamnat i fällan där framgång bara kan mätas i synliga prestationer och förändringar? 

 

Ja, det verkar ju inte bättre. Hur mycket jag än har jobbat med mig själv inåt räknas inte, för det syns inte utåt. 

 

Jag finner det egentligen lite komiskt att jag hamnat i denna fälla, där synliga prestationer är det enda som betyder något. Jag som inte vill att folk ska uppmärksamma mig, som inte vill att folk ska se mig. Jag borde egentligen vara nöjd med att omvärlden inte ser de framsteg jag gjort under året. Men även jag verkar ju ha någon typ av bekräftelsebehov i detta avseende. 

 

Det känns som att jag ikväll hittat en viktig pusselbit kring vad som orsakar min ålderskris, och det är faktiskt en pusselbit som jag känner att jag kan jobba på. Fokus i år kommer att ligga på att bli nöjd med mig själv och mina framsteg, utan att bry sig om hur omvärlden ser på detta.

 

Vem mer än jag själv behöver egentligen bry sig om vad jag gör med mitt liv?