Jag har tidigare nämnt att jag har lite livskriser. En av dessa handlar om min ålder, en riktigt 30-årskris som hållit i sig fram till nu, när jag snart blir 30+2 år. 

Redan när jag fyllde 29 år började jag få åldersnoja, nu var det bara ett år kvar innan jag skulle fylla 30 år. 30 år, då ska man ju verkligen vara vuxen, och ha kommit någonstans i livet. Men vad hade jag, 29 åriga Sara, egentligen åstadkommit med mitt liv? Visst, jag hade en utbildning, ett jobb där jag trivdes och en fin sambo. De bitarna var klara och avbockade. Men allt det där andra som jag alltid tänkt skulle vara på plats innan jag fyllde 30, det fattades mig.

Året gick och plötsligt fyllde jag 30 år. Och mitt liv såg likadant ut som när jag fyllde 29. Jag upplevde att jag inte åstadkommit någonting på ett helt år. Som att jag kastat bort ett helt år av mitt liv. En osund tanke som etsade sig fast i min hjärna. En inre röst som sa "jaha, ett år till och inget har hänt" och födelsedagen förde med sig en känsla av misslyckande.

Året som 30-åring tänkte jag att jag verkligen skulle förvärva. Nu skulle det hända grejer! Rösten i huvudet skulle tystas. Det blev ju såklart inte så och kampen att tysta rösten i huvudet fortsatte även efter att jag fyllt 31 år.

Jag har ändå försökte acceptera min ålder och mitt liv, som jag ändå själv styr över. Det har gått haltande… Vissa dagar har känts okej, jag är ju ändå "bara 30-nånting", gott om tid kvar att få det liv jag vill ha. Men vissa dagar har varit jobbiga. Tunga. Mörka. Och allt för att jag på ett helt naturligt sätt bara blivit äldre, precis som alla andra. 

Jag fick en dag frågan "Vad hade du gjort annorlunda då?", när jag ventilerade min ångest. Och egentligen finns det inget jag vill göra annorlunda. Jag känner mig ändå lycklig för det mesta, trivs med mitt liv i övrigt. Och det är ju ändå det som är viktigast här i livet. Så vad stressar jag upp mig själv för? Var kommer egentligen idén om att man ska ha uppnått allt man vill i livet när man fyllt 30 år från? Att tänka såhär, samt att reflektera över det som jag ändå åstadkommit i mitt liv (utbildning, jobb, ett bra liv tillsammans med min sambo), kändes som en befrielse. Varför har inte dessa bedrifter kunnat tysta den där rösten?! 

Nu, när jag snart blir ännu ett år äldre, finns den där känslan av att jag slösat bort ett år av mitt liv till viss del kvar. Rösten som säger till mig att jag inte åstadkommit något finns kvar. Den har dock blivit aningen tystare och jag känner inte alls samma grad av misslyckande inför kommande födelsedag som jag gjort de senaste åren. Det känns fortfarande jobbigt, men inte på samma sätt som för ett år sedan.

Jag har en bit kvar men kanske, kanske kan jag någon dag fira en födelsedag igen utan känslan av att ha misslyckats med något.