Jag har tidigare nämnt att en av mina livskriser handlar om min identitet.

Jag skulle vilja säga att allt började i somras, men jag tror att denna identitetskris har legat och pyrt under ytan ett bra tag, legat där och bara väntat på att bryta ut. Bara väntat på rätt tillfälle att röra till det i mitt huvud. Och plötsligt hände det.

I somras fick jag, som jag nämnde i detta inlägget, frågan vilken typ av musik jag lyssnar på. Svaret fick inte vara "lite blandat", vilket är mitt egentliga go to-svar i alla sammanhang, för att inte blotta mig för mycket, inte bli för personlig. Eller det är i alla fall vad jag inbillat mig.

Men där, när jag var tvungen att säga på riktigt vad jag lyssnar på slogs jag av känslan att jag inte längre vet vad jag har för musikpreferenser. Jag har försökt vara opersonlig så pass länge att det inte längre fanns ett snabbt svar. Plötsligt slogs jag av känslan att jag nog gjort så även vad gäller andra saker, inte bara musik, och nu visste jag inte vad jag inte längre vad jag gillar på riktigt.

Jag funderade mycket på detta, hur kunde jag tappa bort mig själv på detta sätt och varför? Jag har vad jag är medveten om ingen i mitt liv som inte låter mig vara mig själv, ingen som på något sätt ser ner på mig för att jag gillar vissa saker eller tycker om en viss typ av musik. Eller?

Jag mådde på riktigt ganska så dåligt över detta ett tag. Men ju mer jag funderade över vem jag är och vad jag tycker om i olika avseenden kom jag fram till att jag nog ändå vet, vilken typ av musik jag lyssnar på, vad jag tycker om för typ av serier och var jag gärna gör på min fritid. När jag i mitt huvud radade upp detta kom jag även fram till varför jag inte tycker om att dela med mig av dessa delar av mitt liv med andra människor, oavsett om det är till ytliga bekanta eller personer som står mig nära.

Någonstans på vägen har jag låtit folk få mig att skämmas för dessa saker. Någon gång har jag fått till mig att virkning och brodering är tantigt. Därför berättar jag gärna inte att detta är något jag tycker om att göra. Och skulle jag berätta det så gör jag det med en skamsen och ursäktande approach, som att jag ber om ursäkt för detta intresse. 

I musikväg anser Spotify att min favoritgenre är typ "emo/punk/rock" och det är bland annat band som Fall Out Boy, My Chemical Romance, Green Day, Papa Roach och The Offspring som jag lyssnat mest på genom åren, och gör så fortfarande. För många år sedan fick jag till mig att favoritbandet just då, Fall Out Boy, var "töntig emo-musik". Eftersom jag minsann inte ville sättas i facket "emo" vågade jag inte säga till nya personer som jag lärde känna att jag lyssnade på dessa och ångrade även djupt att jag berättar för denna person, vars åsikter jag just då värdesatte högt. Idag betyder denna persons åsikter ingenting för mig, personen är inte ens en del av mitt liv längre. 

Vad gäller serier så gillar jag trots min ålder ungdomsserier som utspelar sig i high school-miljöer och liknande. Detta är ju då enligt en del inte tillräckligt "moget" för en kvinna i min ålder. Sen att jag tittar på även mer "vuxna" serier spelar ingen roll, jag är barnslig som tittar på till exempel Riverdale. Ska tilläggas att personen som kom med denna kommentar inte har någon som helst koppling till personen som uttalade sig angående min musiksmak. 

Sedan gymnasiet har jag även följt Hem till gården. Det började egentligen med att det inte fanns så mycket annat att titta på mitt på dagen när man skolkade, och sen fastnade jag. Snabbt räknat är det nu cirka 15 år sedan, och jag har under dessa åren endast missat enstaka avsnitt. Eftersom jag nu inte har samma möjlighet att skolka från jobbet som man hade från skolan så får jag titta via tv4 play, men det funkar ypperligt det också. Att jag då följer denna serie är också en sak som folk ofta har åsikter om. Inte för att det är barnsligt, utan tvärtom. Detta är ju pensionärs-tv. Så detta berättar jag inte heller gärna för folk. Och likadant där som med till exempel virkningen, om det skulle komma upp så erkänner jag skamset och ursäktande.... 

Jag inser ju hur fel detta är, att jag låter andra männsikors åsikter styra mig. Men så här har jag nog alltid fungerat, det var ju ändå på grund av rädslan att bli skrattad åt som jag raderade min ursprungliga blogg för cirka 10 år sedan. 

Men jag måste ändå säga att insikten kring varför jag håller mig till svar som "lite blandat" när folk frågar om ens musiksmak eller filmsmak har bidragit till att jag skäms mycket mindre över mig själv och det jag gillar. Jag känner att jag gjort framsteg gällande att våga vara mig själv och känner mig starkare i mig själv än på länge, kanske någonsin. Och denna känsla ska jag vårda och bygga vidare på.