Jag har alltid sett mig själv som en blyg och introvert person som inte vill synas eller höras. En person som inte vill få uppmärksamhet, som skämts vid tillfällen där jag fått uppmärksamhet. Velat sjunka genom marken om blickar riktats mot mig. Jag har strävat efter att vara så anonym som möjligt för att inte få uppmärksamhet och att inte vara mer social än nödvändigt.

Jag har aldrig tyckt om att göra presentationer i skolan eller tala inför stora grupper. Sådana tillfällen bidrog även till att jag blev varm och högröd i ansiktet, vilket såklart gjorde att den ångest jag kände inför att just tala inför folk blev värre. En klump i magen och en klump i halsen, som jag under senare år börjat benämna som ångestklumpen, som båda gör att rösten skakar. Jag tror aldrig att jag mått så dåligt som när det var dags för ett delprov av nationella provet av Svenska C, där man skulle skriva och hålla ett tal inför inte bara min klass, utan även en annan klass...

Där stod jag i min gymnasieskolas aula och ville sjunka genom jorden. Mantrat "du är en anonym person, ingen utanför din klass känner dig, de bryr sig inte" funkade inte alls. Det kändes som att klumpen i halsen täppte till luftstrupen och påverkade även min röst. Så där stod kråkan Sara, utan luft i lungorna, och skulle hålla tal i fem minuter. 

Under mina högskolestudier var det likadant, jag talade bara om jag var tvungen, försökte komma undan med minimalt manus inför presentationer av grupparbeten och försökte alltid gömma mig bakom andra som inte hade några problem att tala inför folk. 

En del av min identitet har alltid varit att jag är blyg och introvert. Inte mer social än nödvändigt.

Jag har dock börjat tvivla på min blyghet (också en del av min pågående identitetskris). Några månader efter att jag hade börjat på min nuvarande arbetsplats fick jag till mig att "du sa att du var blyg men det märktes inte när du började här". Jag kommer ihåg att jag försökte kartlägga hur jag hade agerat mina första månader på jobbet, men jag kunde verkligen inte komma fram till vad personen menade. Det jag ändå landade lite i var att jag upplevde att jag hade blivit väl omhändertagen av mina nya kollegor, och att jag även hittat några personer som jag verkligen klickade med. Det var en av dessa personer som inte upplevde mig som blyg. Nu senast, för någon vecka sedan, chockade jag en annan kollega när jag sa att jag tycker det är jobbigt med julen för att jag inte är så social av mig. Kollegan hade svårt att ta in detta då jag enligt henne verkar så social på jobbet.

Jag vet inte om det är att jag på jobbet går in i en annan roll, men jag tycker ju fortfarande att jag gärna inte säger något om jag inte måste, och jag får fortfarande som en klump i magen och halsen om jag får ordet. Eller är det kanske så att jag inte är så blyg som jag alltid trott? Eller är detta en del av min utvecklig, att jag genom att omge mig med människor som jag känner mig trygg med, har skapat ett klimat där jag faktiskt kan vara social utan att känna ångest, och att personer i min omgivning därför upplever mig som social? För trygghet, det känner jag både med mina närmsta kollegor och med de människor jag har runt mig utanför jobbet.

Jag undrar ibland hur den person jag är idag hade klarat av utmaningarna man mötte i ungdomen. Hur hade dagens jag hanterat grundskolan? Hur hade dagens jag hanterat Svenska C- talet? Hur hade dagens jag klarat av presentationerna under högskolestudierna? Hade det varit någon skillnad eller hade även dagens jag velat sjunka genom marken i dessa miljöer?

Jag önskar att jag hade kunnat hälsa på dåtidens jag och berätta att i framtiden så kommer du att vara mindre blyg och kunna prata med personer du inte känner, utan att att bli överdrivet obekväm eller bli en överhettad tomat i ansiktet. 

Troligtvis hade dåtidens jag bara trott att detta var propaganda för att våga vara mindre blyg och ta mer plats. Jag har liksom hört det förr, hur mycket man kan vinna på att våga prata med folk. Har verkligen fått höra det till leda. Dåtidens jag hade nog även ifrågasatt hur jag menar att detta skulle påverka problemet med att prata inför en stor grupp människor. Och det gör det så klart inte, men jag tycker att varje framsteg är ett steg i rätt riktning.

Så, har jag då gått och blivit extrovert?

Det tycker jag egentigen inte. Det är bara två personer som kanske har denna uppfattning. Jag har kanske blivit lite mindre blyg, blir mindre generad när jag behöver prata med folk jag inte känner så bra, och vågar säga mer i sammanhang med människor jag känner mig trygg och bekväm med. Men jag skulle nog fortfarande definiera mig som introvert. Eller är det så att jag är ambivert? Ett begrepp jag lärde mig nu ikväll. En del på denna listan, om inte alla punkter, passar ändå in ganska bra på mig tycker jag.