Någon dag kommer vi att sluta våra ögon för sista gången. 

Vi vet detta men ändå gör det så ont när döden kommer för att hämta de vi älskar. Oavsett om personen är gammal eller ung så brister våra hjärtan. 

Det brustna hjärta läker långsamt, och är länge ett öppet sår. Ett sår som bara behöver nuddas lätt för att det ska göra fruktansvärt ont. Minsta lilla minne, såväl bra som dåligt, leder till ett behov av att lägga sig i fosterställning och böla ögonen ur sig. 

Och det är okej. 

Det är okej att vara ledsen.

Det är okej att gråta tills tårarna tar slut, och sedan fortsätta gråta lite till. 

Det är okej att sörja att vi förlorat någon vi älskar. 

Jag sörjer. Jag har på kort tid förlorat två släktingar, två fantastiska människor, en gammal och en ung. Och båda förlusterna gör ont. 

En av de jag förlorat är min mormor. En person som alltid funnits där för mig och min syster, som alltid ställt upp. Vi har så många fina och roliga minnen med henne. Och även om hon var gammal och säkert har det bättre där hon är nu så gör det ont att inte ha henne här hos oss. 

Det finns så mycket mer jag hade velat dela med henne. Så många fler minnen jag hade velat skapa med henne. 

En sak som nästan gör ondast är att mina barn aldrig kommer att få träffa henne. Denna helt underbara människa som betytt så mycket för mig. 

Min syster tröstar mig med att mormor kommer att få träffa mina barn innan mig, och det gör mig glad. Det känns tryggt. 

Jag ser verkligen fram emot att se vilka bus mormor lärt dem innan de hittar hem till mig. 

Jag är tacksam för den tiden som jag fick med min mormor, tacksam för att jag fick ha en mormor. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig. Saknar henne varje dag.